Lucas och Elina höll på och busade i köksbordet i går em när Elina plötligt ramlade...
Hon stod upp och höll sig i bordsbenet, trillade lite, och föll sedan sista biten och slog i huvudet i golvet.
Själva fallet såg inte alls farligt ut, värre än så där har hon ju ramlat 20 gånger förut, det gör dom ju i den där åldern när hon klättrar, undersöker och lär sig att gå...
Men den här gången hörde jag på skriket som komma skulle att det inte var det där skriket, utan hon tog i allt vad hon kunde nerifrån tårna för att ta sats och börja skrika. Men hon tog i så dant att hon närapå tappade andan, så jag började undra när skriket skulle komma..
Till slut får hon väl fram skriket, men det avbryts snabbt med att det låter som att hon ska kräkas.
Men i stället blir hon helt ledlös i hela kroppen, bara hänger med huvudet och verkar bli medvetslös.
Paniken stiger, och jag slänger mig på telefonen och ringer 112.
Det enda jag hinner tänka är att, hur ska dom hinna fram??
För en sekund så trodde jag nog att den sista stunden var kommen...
Jag börjar rysta på henne och ropa på henne...
Precis när dom svarar på SOS så börjar jag få liv i henne igen.
Och under tiden vi pratar så kommer hon tillbaka mer och mer..
Allt det här skedde bara under  tiden av sekunder..
Tiden hon var avsvimmad var säkert inte mer än kanske någonstans mellan 5-10 sekunder, men jag kan lova att det kändes som en evighet.
Och rädlan över att vara så maktlös och inte kunna styra över vad som ska hända.
Vad är det som händer? Kommer hon vakna igen? Vad ska jag göra? Ska jag be ambulansen komma? Tänk om dom inte hinner fram....
Ja, man hinner tänka många tankar på de där få sekunderna...
Jag knappt ett dugg av vad tjejen i telefonen sa eller frågade... chocken var total när man ser ens eget barn falla från en så där...
Hade hon frågat vad jag hette så hade jag säkert inte ens svarat rätt på det.
När hon i alla fall märkte att jag började lugna ner mig och Elina var stabil igen, så kopplade hon över mig så att jag fick prata med en sköterska  på sjukvårdsrådgivningen i stället.
Vi pratade en lång stund, och även hon ställde en massa frågor. Efter en stund la vi på, och hon lovade att hon skulle ringa upp igen efter 10 min. Om Elina blev trött och hängig, började kräkas eller vart annorlunda så skulle jag ringa ambulans direkt. Då förstår man att det är allvar.
Annars brukar man för det mesta när man ringer till sjukvårdsrådgivningen bli ombedd att ta en panodil och vänta några dar...
Elina kvicknade till och var i stort sett som vanlig efter bara en stund, men när tjejen från sjukvårdsrådgivningen ringde tillbaka så ville de ialla fall att vi skulle åka upp till aktuen med henne efter som hon hade varit avsvimmad.

Väl uppe på akuten så gjorde de en undersökning.
Läkaren frågade flera gånger hur det gick till, om det inte var i samband med fallet som hon svimmade av, men nej det var ju strax efter, när hon höll på och skulle skrika.
Han tyckte att det verkade lite konstigt att det kom så långt efteråt, och inte precis när hon föll.
Men han sa att eftersom att hon hade varit avsvimmad så fanns det en risk för att hon kanske hade fått en hjärnskaking, och att det då brukar lägga in för observation i 12 timmar.
Men då han tyckte att Elina såg ut att vara i ganska så gott skick så lät han oss själva avgöra om vi ville stanna eller åka hem och observera henne själva under kvällen.
Vi valde att åka hem, trots allt så har vi ju väldigt nära upp till sjukhuset om det skulle vara något.
När vi kom hem så var allt rätt så lugnt, visst ovanligt gnällig och trött... men det visste vi inte om det berodde på fallet, eller om det var för att hon natten innan hade haft feber, och troligen hade någon infektion i kroppen.
Så vi valde att avvakta.
Natten gick bra, vi väckte henne för att se att allt var okej, och allt verkade bra.. Lite feber igen bara.
Men även i morse var hon ganska så trött och gnällig igen, så jag valde att ringa sjukvårdsrådgivningen igen för att rådfråga med dom vad dom trodde, om det berodde på febern eller ej.
Tjejen i luren bad mig försöka få i henne lite frukost, så skulle hon höra av sig om ett par timmar igen.
Frukosten gick hyfsat bra, lite gröt och en halv macka gick ner åtminstone, även om inte matlusten var på topp.

Senare ringde jag Dannes mamma för att berätta vad som händ med Elina, och när jag berättar så säger hon, -Du, det där låter ju precis som att hon fått affektkramper!
Kramper var ett ord som inte klingade speciellt bra i mina öron, förknippade det genast med eilepsi och sånt där annat otäckt..
Men då förklarade hon att det är när små barn inte kan kontrollera andning och skrik samtidigt, utan svimmar i stället.
Tydligen hade både Danne det som liten, och även hans pappa. Det är ärftligt.
Tyckte att det läg väldigt logiskt att det var det hon hade fått, och efter lite efterforskningar på näten så blev jag helt övertygad att  det var det som hade hänt.
Hör här:

Det lilla barnet skriker besinningslöst, tappar andan, svimmar och får krampaktiga ryckningar. Affektanfall är otäckt men ofarligt.

Affektanfall kan börja på två sätt. Det vanligaste är att barnet skriker eller gråter så att det tappar andan. Därefter kan barnet bli slappt och okontaktbart.
Den andra varianten är att barnet blir skrämt så att det svimmar direkt, utan att skrika eller gråta, och blir slappt och okontaktbart.

Om barnet är avsvimmat tillräckligt länge kan det få kramper. Barnet blir då stelt och får ryckningar i armar och ben. Många barn svimmar utan att få kramper. Svimningen, stelheten och ryckningarna är kortvariga och anfallet är snabbt över. Det varar oftast bara någon minut.

Anfallen börjar vanligen när barnet är mellan sex månader och ett och ett halvt år. Anfallen är ovanliga efter fyra års ålder. Hur ofta de kommer varierar. Det kan handla om allt från någon enstaka gång till flera anfall varje dag.

Affektanfall är ganska vanligt, ungefär fem barn av 100 drabbas. Pojkar och flickor drabbas i lika hög grad. Det kan vara ärftligt.

Och det var ju precis det här som hände, hon tog i så dant när hon skulle skrika att hon knapt fick luft, och när hon väl får fram skriket så svimmar hon istället.
Det förklarar ju varför hon inte svimmade i samband med fallet!
Det var ju inte hjärnskakning hon fått, utan affektkramper.

På ett sätt så känner jag mig lättad att det inte var hjärnskakning hon fått.
Men affektkramper känns också lite läskigt på det viset att vi vet, att det kan när som helst hända igen..
Om hon blir arg, ledsen eller skrämd...
Hoppas vekligen att det inte händer igen, vill aldrig mer behöva se något av mina barn i det tillståndet.
Men lika väl så vet jag att har dom väl fått det, så är sannorlikheten stor att det händer igen.
Det som tröstar är i alla fall att det brukar gå över när dom är runt 3-4 år, och att det är ofarligt när det händer.

Huvudsaken är att honom mår hytsat bra nu, min lilla tjej, bortsett från att hon har feber....


Nu är det dax att packa igen, i morgon åker vi ner till Göteborg tillsammans med Louise och hennes familj!
På lördag ska vi gå på Liseberg, och på söndag åker vi till Nordstan för lite shopping!
                                                                                                                             

Ta hand om er så länge, och ha en bra helg!
Kramar från mig!